Hälsa&träning

Annorlunda tycker jag är både ett fint och ett fult ord. Fult som fan eftersom det utesluter människor och skapar en utanförskap. Vackert eftersom det tillåter människor att vara sig själva och vara speciella. Men varför är det inte normalt att vara annorlunda? Är inte ALLA människor annorlunda? Precis som smaken, ögonfärgen och fingeravtrycken.

 

Under min uppväxt har jag stått ut med människor som ifrågasatt min musiksmak eller klädstil. Människor som säger att jag lyssnade på metal som 13-åring bara för att sticka ut, för att skapa drama. What? Det är helt absurt. Jag var duktig i skolan med fina betyg, tillbakadragen och snäll. Jag lyssnade och lyssnar på metal för att jag älskar musiken. Jag klädde mig i svart för att jag trivdes i det. Jag använde nitar för jag tyckte det var fint. Nu älskar jag fortfarande svart, men föredrar spets istället för nitar. Jag lyssnar på samma musik och älskar den lika mycket nu som då. Ni vet känslan då det pirrar i kroppen och man får ett halvt lyckorus, bara för att det är s å  j ä v l a  b r a .

 

Som tur var har min mamma, pappa, syskon och vänner alltid stöttat mig. Har haft turen med föräldrar som sa "BRA att du är sig själv. Skitbra!". Jag har alltid varit trygg i mig själv, GILLAT att vara en ensamvarg och kan tillbringa timmar i musikens värld. Jag har alltid gillat böcker och fantasy, drakar och ockult. Det är jag. Att folk sedan påstår att människor HITTAR PÅ att de gillar dessa saker är nästan förnedrande. Kan inte människor acceptera att folk är olika och att det är bra? Min favorittid på dygnet är natten då stjärnorna är uppe och det är mörkt och tyst ute, hösten är favoritårstiden, metal ger mig sköna rysningar längst ryggen och en sminkning är snyggast då den är dramatisk och svart.

 

MEN..! Jag älskar somrarna vid havet, jag är träningsfantast, jag lyssnar på koreans pop då jag städar, och min lägenhet är inredd med vita möbler, cupcakes och rosa fina blommiga tallriksunderlägg. Ena dagen har jag jeans och en rosa kofta, andra dagen långtjol och spets. 

 

Bara för att jag gillar svart betyder inte det att jag haft en dålig uppväxt. Den var den bästa tänkbara. Bara för att jag lyssnar på metal behöver jag inte avsky träning. Bara för att jag gillar natten hatar jag inte att sola. Bara för att jag diggar döskallar betyder inte det att jag ÄLSKAR att bläddra i modetidningar. Bara för att jag torkar örter betyder inte det att jag inte lyssnar på RIX FM varje dag på väg till skolan.

 

Blir ärligt talat trött på insnöade inskränkta idioter som tror att världen är enbart svart eller vit. Jag kanske lever i en patetisk bubbla, men jag trodde att folk växte upp och mognade? Att alla inte var stereotyper? Spelar det någon roll om du och jag lyssnar på metal eller pop? Om vi gillar svart eller rosa? Eller båda? Vi är väl lika fina människor för det?

 

Eller?