Det här med ärlighet..
- Jag har tränat. Det var asjobbigt och bara tungt, inte roligt alls. Jag ringer till en kompis och säger "fan vad kul det var att träna idag!!", låter aspeppad och lurar mig själv. För visst blir det roligare.
- Jag har ätit dåligt, skippat frukosten och inte käkat middag förrän 21 på kvällen. Jag ignorerar det faktumet och tänker istället "åh vilken nyttig lunch jag åt", fastän dagen SÖG.
Vet precis hur det är: Lättare att tro på något själv om man säger det högt eller till andra.. Som anorektiker som säger till vänner: "jag har redan ätit". Då tror de ofta att det är mer okej att inte äta.
Jag kom till och med på mig själv med att fuska med kaloriräknandet en dag. Åt mer än vad jag skev ner men tänkte ändå: "Gud vad jag har varit duktig idag.." - Dags att se till att ta tag i sig själv! Men det är svårt!!
Samtidigt ska man nog inte ta sanningen för hårt och är man en person som gör det är det ibland bra att ljuga för sig själv för att inte må skit över småsaker man gjort fel hela tiden. Tror det handlar om balans. Kanske borde man tänka på det negativa och sen lyfta fram det positiva, som jag skippade frukost o äter sen middag MEN jag åt en bra lunch när jag hur lätt som helst hade kunnat käka något onyttigt och dåligt, då slipper man ljuget helt. Hoppas du förstår va jag menar, känner mig lite för yr för att egentligen få fram det jag vill ha sagt haha