Hälsa&träning

Jag är som sagt en djurmänniska och en naturmänniska. Hela vägen ut i fingerspetsarna. Jag pallar inte att vara utan något av dem, och helst av allt vill jag ha ett hus ute på landet, men hundratals meter till närmsta granne (gärna en kilometer typ), med min käresta (som jag inte hittat än) och mina djur. Min hund, min katt, min kanin, mina framtida hästar, getter och höns. Och denna lilla kärleksförklaring jag nu tänker avlämna är till min kanin.

 

Jag har alltid haft kaniner, eller iallafall sedan jag var kring fyra/fem år. Då hade jag försiktigt frågat mamma om vi inte kunde ta över en liten svart kanin som ingen ville ha. Förvånande nog svarade hon ja. För nog är min mamma en djurmänniska som jag, och även hon hade i viss mån växt upp med kaniner. Denna lilla svarta kanin visade sig vara en mycket bestämd dam som visste exakt vad hon ville, och inget stoppade henne från att driva den saken igenom. Att hålla henne i bur (en galet stor hage med isolerat hus) var omöjligt. Varje morgon satt hon utanför buren och ville bli insläppt för mat, och varje kväll drog hon ut och levde rövarn med hararna. Ville hon inte bli petad på morrade och fräste hon som ett litet lejon mot alla som kom nära. Och favoriten på vintrarna var att ligga på mattan under TV-bordet och se på film med familjen.

 

Efter några år sparade jag ihop till min andra kanin, en dvärgvädurspojke som levde med mig tills han blev nio år. Då var jag tvungen att ta bort honom då något inte stod rätt till i hjärnan. Jag har nog aldrig gråtit så mycket. Han var min bästa vän och gick alltid lös ute. Vi lekte jaga (han jagade mig såklart) och var som ler och långhalm. Han var mer en hund än en kanin. Snäll och rar och gjorde inte en fluga förnär. Gick okastrerad fram till han fick testikeltumör vid 8 år ålder då han kastrerades. Han blev pappa ett antal gånger till fina kullar. 

 

Innan Felix (dvärgväduren) gick bort flyttade en liten bedårande blandras in till mig. Chacha. Han var hos mig några år innan han blev ihjälskrämd av en hund. Efter det dröjde det ett par år innan nästa kaninpojke flyttade hem till mig. Min nuvarande herre Ullinn. 

 

Ullinn är en grå liten herre med vit nos, bröst och tassar. Han har en lång gles tuffsig man och stora uppåtstående öron. En blandras av högsta grad. Mina känslor för denne lille karl är mycket blandade, men någonstans har en fin kärlek växt fram. Han får mig ofta att skratta och har en personlighet utan dess like. Han är bestämd och kolugn, inte ens min burdusa hund skrämmer honom (och hunden blir så lycklig då hon får träffa kaninen, han tvättas och pussas i oändlighet). Han är som sagt väldigt bestämd, och är trots sina unga två en riktigt surgubbe. Om någon pillar med hans bur på ett sätt han inte gillar, fasiken då får man onda ögat. Eller om någon skulle försöka ta hans mat? Döden. Jag har ändå lärt mig att uppskatta hans egenheter, och jag vill inte byta bort han för något. Hans envishet att sitta och glo i sin bur, trots att den alltid är öppen och han kan hoppa runt vars han vill i lägenheten, får mig nu mera att le. Och så hemsk är han inte. Han är riktigt go och älskar att bli smekt över nosen, eller masserad bredvid öronen. Vem som helst kan lyfta och plocka med honom utan sprattel eller protester. Han är extremt hanterbar och trevlig. Trots allt. ♥

 

Folk brukar fråga mig varför jag har kaniner. De är ju så tråkiga och personlighetslösa! Inte för mig. Men smaken är väl som baken? :)