Hälsa&träning

Ja, den här dagen har verkligen varit full av känslor. Tillbringade större delen med att plugga tillsammans med gruppen. På väg hem mötte jag och en kompis en kvinna som såg fruktansvärt uppskakad ut. Hon frågade om vi sett en liten pojke, och vi svarade "nej, det hade vi tyvärr inte". Jag och min vän skiljdes åt och jag gick hem. Vid dörren vände jag och gick tillbaka ut igen. Jag letade reda på kvinnan, som nu hade tårar i ögonen och sa "Vad har hänt? Hur kan jag hjälpa dig?". Hon berättade då att hennes son, en autistisk 4-årig liten pojke, hade försvunnit. Bon beskrev så fint, och uppskakat med gråten i halsen, hans mössa med stjärnor på, och hans lilla röda vagn. Det skar mig så djupt i bröstkorgen att se denna förtvivlade mamma. Jag bad om hennes nummer så jag kunde ringa om jag såg något, och då hennes man hade dykt upp lämnade jag de båda och gick och sökte efter pojken med min hund. Jag hann vara ute en och en halv timme innan jag var tvungen att springa hem och lämna hunden, men ingen pojke med röd vagn och stjärnmössa hade jag sett till. Bytte snabbt om för att möta upp pappa (vi skulle hälsa på min farbror med cancer). Tog en extrasväng och bad pappa hämta upp mig en bit längre bort, så jag skulle hinna kika runt ett tag till. Innan jag for sms:ade jag mamman och hörde om de hittat pojken. Hon ringde genast upp och berättade att de tillslut hittat honom, och tackade så enormt mycket för hjälpen. Det hördes hur otroligt lättad hon var, och jag kände att jag kunde andas ut lite. Fy fan vad hemskt att tappa bort sitt barn. Blir tårögd nu medan jag skriver bara för att jag ser hennes förtvivlade blick framför mig igen. Stackars stackars henne. Och duktiga lilla pojke som gjort alldeles rätt då han tappat bort sig. ♥ För mig är det självklart att hjälpa till i dessa tillfällen. Att sminka sig innan man ska ut på stan, ta på sig vettiga kläder, hinna äta mat är fullständigt ovidkommande och spelar verkligen noll roll. Det finns som ingen tvekan i mig, och jag kände att jag omöjligt kan gå in i min sköna lägenhet innan jag visste vad som hände med den stackars mamman och hennes lilla pojke med den röda vagnen. 

 

Då det hela löst sig och jag kunde andas ut for vi och hälsade på min farbror. Han har en riktigt tråkig cancer och ska snart bli inlags i några månader. Det skär i mig att veta att denna glada gubbe som precis gått i pension, redo att njuta av livets skatter, är så hemskt sjuk. Han förtjänar så mycket bättre, och det gör mig rädd. Men han skrattar och skämtar som vanligt, och det ger mig hopp. Han är stark och det bästa jag kan göra är att vara lika stark. Oavsett vad som händer med han så har han förmågan att göra andra glada, och på något sätt känner jag mig lugnare efter att ha träffat honom. Jag försöker dagligen skicka alla positiva tankar och energier till honom. 

 

Nu är jag hemma och har inte riktigt bestämt mig om det är okej att sova eller inte. Tror att det lutar mot okej. ;)

 

Kram på er.